Rapport från en eremit

Disciplinerad enkelhet har varit ett motto för mig ett längre tag. Det innebär ett ifrågasättande av vilka egentliga behov man har, hur dessa förhåller sig till lycka, och en ganska asketisk hållning till livet. Åren i Singapore var närmast det motsatta. Ett drällande med pengar, man unnade sig det mesta man önskade sig utan närmare eftertanke.

Jag har njutit av promenader och löprundor denna soliga och stilla vecka på kusten. Under veckan lånade jag filmer på biblioteket som jag såg på. Riktigt bra filmer "De 400 slagen" en svartvit film från 1959, en barndomskildring om en pojkes uppväxt i Paris. Vissa scener var, för att använda en klyscha, magiska. Det var på något sett befriande att se en film utan massa dataanimationer och explosioner och cool dialog hela tiden. Sedan kom det av en slump att bli ännu en barndomsskildring, Zozo, av Josef Fares. Det var riktigt bra också. Överraskande trendbrott från hans tidigare filmer.

Det man saknar här (och inte bara här) är ett slags nätverk. En krets av nära vänner som man hade runt sig när man växte upp. Det har vart en av de trista sidorna med att bli "vuxen", det är svårare att få nya vänner helt enkelt och ens gamla har gått in i familjelivet eller lever på andra platser än en själv. Jag får väl skaffa mig familj och stadga mig jag med.